2017-03-26 18:18 #0 av: jokkoono

Nu har våren gjort sitt intåg på allvar och vi är många som njutningsfullt vänder våra vinterbleka ansikten mot den härliga solen, som lyser allt starkare för var dag. Jag upphör aldrig att förundras över hur naturen vaknar upp vår efter vår.

Våren är också en hektisk tid, med många möten med såväl politiker, andra förbund, som med medlemmar och lokalföreningar. Oftast är det roliga och stimulerande möten, men emellanåt är det oundvikligt att lämna med en gnagande känsla i maggropen. Senast det hände var i måndags. Vi hade bett om ett möte i Landstingshuset för att diskutera det faktum att antalet beviljade slutenrehabiliteringstillfällen har decimerats kraftigt i Stockholms Län. Detta är något som de facto sker i hela vårt land. I många landsting finns inte möjligheten till sammanhållen rehabilitering över huvudtaget. Detta är något som vi på Neuroförbundet arbetar med ständigt och en fråga som våra medlemmar prioriterar som en av de allra viktigaste.

Jag skulle vilja påstå att vårt arbete blir allt viktigare och samtidigt allt svårare för varje år. För den bistra sanningen är att vi blir allt fler och äldre som skall dela på den gemensamma välfärden. Vid mötet i måndags var det tydligt - utvecklingen går mot att allt färre kommer att beviljas slutenvårdsrehabilitering. Den närvarande Rehabläkaren dristade sig rent av till att kalla slutenvårdsrehabilitering för "omodernt" och att framtiden låg i en rehabilitering på dagtid med övernattning hemma. Hon nämnde också att den medicinska utvecklingen för patienter med MS gör att allt färre kommer att ha rehabiliteringsbehov i framtiden.

Detta synsätt gör mig minst sagt upprörd. För den som lever med en livslång och kanske progressiv neurologisk diagnos är det livsviktigt med regelbunden rehabilitering. Givetvis har inte alla möjlighet att lämna familj och arbetsliv för en inneliggande rehabilitering, men för många är det en viktig förutsättning att få byta miljö, slippa långa krävande resor och att få lägga alla fysiska och mentala resurser på träningen. Dessutom finns det ytterligare 

en viktig aspekt som jag upplever att väldigt få "utanför våra kretsar" förstår. Det viktiga och magiska i att få träffa andra i samma situation. Att få dela samtliga måltider tillsammans och få ordentliga tillfällen att samtala och umgås. Rehabilitering handlar om hela människan och det kan inte sägas ofta nog. Vi består inte bara av muskler och nervsystem. Hur själen mår kan ha en avgörande betydelse för allt.

All sorts rehabilitering behövs. Inneliggande för den som har behov av att få byta miljö eller har svårt att resa varje dag. Dagrehab för den som vill ha och behöver det och inte minst en individuell rehabiliteringsplan. Den medicinska utvecklingen är självfallet glädjande, men det innebär inte per automatik att de grupper som får ta del av bromsande läkemedel inte behöver återkommande rehabilitering. Många områden kan man säkert spara in på, men på människors hälsa, livskvalité och välmående går det inte att sätta en prislapp. Det man ev. sparar in för stunden återkommer i form av väsentligt ökade kostnader någon annanstans.

Våra målsättningar är tydligaSe NeuroMedias Webb-TV-reportage från ett Almedalsseminarium om varför individuell rehabilitering är nödvändig, där bland andra Lise Lidbäck är intervjuad (Finns på Neuroförbundets Youtubekanal)>Foto: Håkan Sjunnesson - alla som behöver neurologisk rehabilitering ska få det och det skall inte spela någon roll var i landet man bor. För att detta skall kunna bli verklighet behövs en rehabiliterings utredning som kartlägger behovet och som har en bred parlamentarisk förankring. Alla människor måste få samma förutsättningar att leva sina bästa liv!

Lise Lidbäck
Förbundsordförande

Se NeuroMedias Webb-TV-reportage från ett Almedalsseminarium om varför individuell rehabilitering är nödvändig, där bland andra Lise Lidbäck är intervjuad (Finns på Neuroförbundets Youtubekanal)>

http://neuroforbundet.se/opinion/bloggen/rehabilitering-handlar-om-livet1/