<3

Jag har inte så mycket mer att säga, än att jag känner för dig och hoppas att du får den kontakt och hjälp du behöver.

Jag har varit "vuxen"/"morsa" på nätet sedan jag började surfa på olika communities 1995 och blev moderator/admin på ett par ungdomssidor. Jag har alltid fått höra att jag har ett bra "lyssnaröra", stort hjärta och en "igenknäppt mun", som inte för förtroenden vidare.

Så jag vill bara säga att du ÄR fin och du ÄR värdefull, så kämpa för de som finns runt dig och bryr sig om dig. Jag vet att det låter som en floskel och att man inte ska säga någon som lider av någon form av psykisk, kognitiv dysfunktioni (förlåt om jag uttrycker mig felaktigt) att rycka upp sig. Därför gör jag inte det.

Men tro inte ont om alla <3

Vid borderline, som det också kallas, är DBT (dialektisk beteendeterpi) det mest framgångsrika vad jag vet och har hört under mina 11 år i kontakt med psykiatrin. Det är också det som hjälpte mig att minska mina symtom och har gjort att jag numera kan leva fungerande med ytterst få skov. Ofta har man ju samsjuklighet i tex depression eller ångest som kan behöva nåt medicinskt typ antidepp för att hjälpa en medan man arbetar med DBT och på så vis kommer till bukt med grundproblemet. Råder dig absolut att kolla upp DBT.

#1: 🙏🏻❤️

#2: Tack för svar 🥰🙏🏻
Jag kom in med ambulans till psykakuten för en vecka sedan och blev inlagd. De var nu de kom in på om jag har Emotionellt instabilt personlighetssyndrom igen. Nu är remiss skickad till Vuxenpsykiatriska som jag inte har haft med att göra på 7 år. De nämnde även DBT för mig som du nämner och sa att det var mycket bra.

Tar du några antidepressiva mediciner?
Jag har Citalopram sedan 30 år tillbaka, har provat Remeron, Efexor, Cipralex, Voxra, Ritalin, Lithionit, Lamotrigin.
Nu satte de in Mirtazapin när jag blev inlagd, jag visste inte att det är samma som Remeron som jag en gång testat 😰🙈

Jag har inte haft någon depression på länge men lever med dessa symtom hela tiden att jag har oro, ångest, Tolkar allt och alla fel, Irriterad på andra, Tycker ingen bryr sig om mig, Straffar mig själv, Vill att andra ska tycka synd om mig osv. 💔😔
Har stora problem med sociala medier, hänger upp mig på att andra inte kommenterar/bryr sig om mina inlägg, fast jag bryr mig om alla och allt osv.
Känns detta igen?

#4: Det blir ju ett rop på hjälp och det är därför jag som "morsa/vuxen" på nätet försöker se andra. Jag är sån som person, även om det i slutänden kan suga ut MIN energi, vilket det också har gjort ibland.

Många med dessa problem, har ofta narcissistiska drag, där de som du själv skriver gräver ner sig i självömkan och inte tror att någon bryr sig om just dem. Jag har själv varit och är emellanåt i den fällan. <3

Det är tufft… och svårt att komma till en lösning. :(

Men vi finns här. <3

#4 Jag tar SSRI Fluoxetine mot depression och Valdoxan som stämningstabiliserande. Får hjälp med ångesten av Theralen.

Det du beskriver känner jag igen, men framförallt var det innan jag gick i DBT-behandling där jag lärde mig enormt mycket som har hjälpt mig hantera allt jag ställs inför dagligen. Nu går jag inte DBT längre, men använder mig av det dagligen själv. DBT är en färskvara och det får man jobba med resten av livet, men när man väl börjat komma in i tänket blir det så mycket lättare att hantera alla känslostormar, svackor och svåra tankar.

#6: Okej ❤️
Så fint att DBT har hjälpt dig så bra. Får se om jag kan få hjälp med det. Det är tydligen lång kö.
Jag vill helst ha så lite mediciner som möjligt 😔 Jag har klarat mig med endast citalopram den mesta tiden under mitt liv.
Jaså du känner igen dig 😔 hur fungerar det med partnerns, vänner ovs? Finns några kvar?
Hur går det med sociala medier för dig?
Blir du också nere/deppig av att se vad andra gör i sociala medier? Jämför dig själv, ditt liv osv.

#7 Jag har fast partner sedan 11 år tillbaka, vi blev ihop innan jag fick min diagnos. Särskilt i början var det väldigt svajigt då jag framförallt kände mig osäker på om det var "rätt", kände mig osäker på om min partner verkligen var kär osv. Väldigt mycket ifrågasättande från min del kring hans känslor för mig, och mina känslor för honom. Jag var livrädd att det inte skulle hålla. Men ju längre jag kom i terapi-arbetet i psykiatrin, och desto längre tid min partner faktiskt bevisat dagligen att han älskar mig och inte kommer lämna mig har jag kunnat släppa på det och helt enkelt bara leva i nuet och inte ifrågasätta vårt förhållande.

Vänner har det varit svårare med, de har en efter en sakta försvunnit eftersom jag inte har haft orken att jobba med mig själv och med alla relationer samtidigt. Har nuförtiden bara 3 vänner, utöver min familj och pojkvän, och det är sådana som själva lider av olika former av sjukdomar som gör att de också har svårt att orka socialisera ibland.

Sociala medier påverkar mig inte alls längre, vilket är väldigt skönt. Det gjorde det mycket i början när jag fick min diagnos, men då ifrågasatte jag exakt allt som hände eller inte hände i mitt liv. Kände liksom att jag aldrig hade vad andra hade och visste inte hur jag nånsin skulle få ett fungerande liv. Men återigen, det har jag jobbat bort.

Det som varit absolut svårast har varit självhatet, att sluta straffa mig själv, att se mitt egenvärde, värdera mig själv, tillåta mig vara lycklig osv. Dit har jag fortfarande inte nått utan är fortfarande dagligen orättvis mot mig själv för att jag inte tycker jag duger till eller förtjänar att må bra.

#8:

Tack för att du delar med dig ❤️ intressant att ta del av
Nu vet jag ju inte om jag har diagnosen men som sagt misstänkt och kanske gör de en ny utredning? Jag vet inte.
Men känner ju igen mig enormt mycket när jag läser om det och vården verkar ju tycka detsamma.
Föds man med detta? Är det ärfligt? Eller framkallas det av vad man varit med om?

#9 Som jag har förstått det handlar det mycket om uppväxt och erfarenheter, att saker man är med om påverkar och formar ens sätt att tänka och känna. Ofta handlar det om att man upplevt otrygghet i barndomen som gör att man skaffar sig vissa strategier för att inte bli sårad. Det behöver inte vara dålig hemma eller med föräldrar, utan tex om man är utanför i skolan och känner en social otrygghet.

Det går dessutom att bli frisk! För att få diagnosen måste man ha ett visst antal kriterier uppfyllda från en lista på olika kriterier, och om man jobbar med dessa kan man helt enkelt bli friskförklarad om man kan bryta sina beteenden och känslor. Inom DBT lär man sig otroligt mycket om känslor och känsloliv som gör att man med de kunskaperna kan ta sig från sjukdomen.

#10: Så har jag med förstått det. Jag hade en svår arndom och uppväxt 😔 jag levde med rädsla, oro, stress och press osv.

Låter ju fantastiskt att man kan bli frisk, synd bara att man ska ha hunnit bli snart fyllda 46 år 💔😭

Psykologen som gjorde min ADHD utredning sa att han hade kunnat sätta diagnosen "EIPS" också MEN att den är så lik Bipolär Sjukdom vilket han satte som "misstänkt " så han tyckte det var omödigt att sätta båda två för att de är så lika. Jag tror dock inte att jag har Bipolär Sjukdom, känner mer igen mig i EIPS.

Någon annan som känner igen sig? 🤔