Dottern som haft färdtjänst sen hon flyttade hemifrån. För tre år sen fick hon det inte förlängt efter överklagan så har hon numera bara färdtjänst november till mars.

Vet inte hur det fungerar riktigt…men vet att jag anses för "frisk" för att få hjälp…så tack för den (Örebro län). Kan inte gå så långt = har hänt många gånger att jag fått strunta i att ta mig till ett visst ställe för att busshållplatsen ligger för långt bort från destinationen jag vill till 😒. I närområdet går det numera rätt "smärtfritt" för jag har skaffat en promenadscooter men när jag ska ta mig någonstans med buss…så kan jag ju inte ha den med (stor, klumpig och man får inte ha någonting med handtag på bussen). Skaffat en manuell rullstol…men behöver bli bättre på att framföra den innan jag vågar ge mig ut i "världen" (backar skrämmer mig mest…vill ju inte bli mer funktionsnedsatt😉).

#1: Ibland undrar man hur tjänstemännen, läser de politiska riktlinjerna. För jag blev också av med mitt färdtjänsttillstånd för 15 år sen och slet sedan själv i 8 år med överklagan, papper, hördes i radio och syntes och hördes på TV, intyg för tusentalskronor och bara nej, nej, nej… politiska riktlinjerna som är lite luddiga säger bla bla bla…

Sen åkte jag in på en dagvårdsperiod på rehabmedicinska kliniken efter ett höftledsbyte och då pratade jag med min kurator. En vecka senare hade jag både färdtjänst och handikappparkeringstillstånd…

Det är JAG personligen som behöver hjälp, det är JAG peresonligen som ska ha rätt att be och få den. Jag är inte omyndigförklarade och jag ska inte behöva advokat- eller godman för att de ska behöva skriva sin namnteckning på mina ansökningar.

Det är dags att vi med funktionsnedsättning och våra anhöriga, sätter ner foten. Det är dags sedan länge.

#3 Ja, det är märkligt hur det verkar vara andra personer som "vet bättre" hur ens funktionsnedsättning fungerar och vilka besvär och behov man har. Liksom; "Hallå…det är jag som lever med det…!!". En läkare jag var till för ett antal år sedan tyckte jag hade "starka åsikter"…eh…det är ju min kropp och jag vet hur mina smärtor osv. fungerar…eller har jag missat något?!

#2: Det var samma med mamma, när de bodde kvar i Närkes Kil… hon kunde gå till busshållplatsen… en buss tidigt på morgonen och en buss hem sent på kvällen :p om man skulle in o klippa sig, gå på banken, handla och så vidare… Kunde gå till bussen, när fötterna är som fotbollar och nu är den ena stelopererad den andre skulle behöva opereras och hon även är opererad för vår spinal stenos.

När hon flyttade till Hovsta, så tog det också tid och hon trodde inte hon skulle få en permobil. I år har hon fått både färdtjänst och pemobil. Pappa fick färdtjänst för två år sedan pga sin KOL.

Men det är ingen idé att söka själv. Utan man bör ta hjälp av advokat eller kurator, för själv är man inte vatten värd - även om man har alla papper och mer därtill. Tjänstemän gillar att uttrycka sin makt, men de är livrädda för att behöva prata med någon i telefon eller öga mot öga och se… Oj, ja du kanske behöver färdtjänst… Allt ska lösas genom att läsa på papper och då främst vad läkare har skrivit. Vad JAG skriver är oviktigt.

#5 Ja, det är helt galet hur det är. Ens egna erfarenheter av att leva med "eländet" (funktionsnedsättningen, sjukdomen, smärtorna eller vad det nu rör sig om) betyder ingenting (ibland hjälper det inte ens med intyg och journaler från tonvis med läkare, sjukgymnaster m.m. alltså om vi pratar om F.K. eller försäkringsbolag osv.). Fram tills mina föräldrar gav mig en promenadscooter i "julklapp" för några år sedan så var jag mer eller mindre "fast" i lägenheten… och i praktiken mindre aktiv än min mormor var när hon var 80+ (jag är 38).