Jag, Ingela/Ragatan :), sitter ju och bläddrar en hel del efter litteratur och artiklar och annat om funktionsnedsättningar, för att få inspel i att få ihop en motion eller liknande för att synliggöra oss med funktionsnedsättningar.

Jag hittade en avhandling av Christine Bylynd, vid Umeå universitet, som låter intressant att grotta ner sig i. Hela artikeln om Christine Bylunds presentation av avhandlingen finns på Umeå Universitets hemsida under nyheter

---

– Jag brukar säga att min relation till välfärdsstaten är den längsta jag haft i livet, säger Christine Bylund som den tredje juni disputerar med en studie om personer med funktionsnedsättnings tankar om relationer och familjeliv. Hennes egen erfarenhet av att leva med personlig assistans var en naturlig ingång i frågan.

I studien undersöks hur personer med olika typer av funktionsnedsättningar upplevt möjligheterna till relationer och familjeliv från sent 1940-tal fram till nutid. Möjligheterna har skiftat kraftigt, från att vara något som ansågs som både oönskat och omöjligt till att bli något som både blev möjligt och stöttades.

"Leva som andra"
Men relationen till välfärdsstaten är också en relation i sig självt:

– För många svenskar är välfärdsstaten något ganska abstrakt. Men för den som behöver stöd- och serviceinsatser som personlig assistans, hemtjänst eller ledsagning är den något som styr vad du kan göra i vardagen.

– Tilldelningen av stöd-och serviceinsatser bestämmer om du kan lämna ditt hem, studera eller arbeta, hur ofta du ska duscha eller om du kan träffa vänner eller inleda relationer.

Under 1990-talet var den politiska ambitionen att personer med funktionsnedsättningar skulle kunna leva ”som andra”. Det gjorde också att många kunde utbilda sig, börja jobba, inleda relationer och skaffa familj och barn.

Förändringar i lagtolkning och praxis
Man litade på att man alltid skulle få det stöd man behövde. Men de senaste decennierna har det blivit allt svårare att få rätt till stöd-och serviceinsatser. Förändringar i lagtolkning och praxis gör att allt fler inte får rätt till det de behöver.

– Berättelserna om nuläget är färgade av en stark rädsla för att inte blir förstådd i mötet med handläggare hos Försäkringskassan eller kommunen. För den som inte får det stöd som den behöver ter sig livsvillkoren snarlika de som fanns innan 1990-talet.

– Man blir beroende av familj och vänner och kan inte längre arbeta eller vara en aktiv förälder. Rädslan påverkar ens tankar, drömmar och möjligheter i vardagen. Man vill men vågar inte inleda relationer.

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1656718/FULLTEXT01.pdf